USA-resan fortsättning

Nevada

Vi åkte sedan iväg och ut i Nevadaöknen för att leta efter vildhästar. I början var det så häftigt att se hovavtryck och hästskit att jag fotade och fotade, men det tog ett bra tag innan vi såg några hästar. Efter att ha kört omkring där känns norrland som tätbefolkat...

Här hade Ove och Caisa sett vildhästar när de var över. Bland annat rann det färskt, kallt, gott vatten i en bäck där som hästarna gärna kom för att dricka ur. Vi såg spår och hästskit, men ingen häst. Än.

Lite spår. Notera stenarna.

Äntligen! Färsk hästskit!

...och där stod de! Det var Birgitta som såg dem först. 6 hästar; en hingst med tre ston och två unghästar.

Nere i samma dal gick två unghingstar. Vi tittade på dem med kikare och försökte gå närmare men då gick de iväg. De var mycket noga med att inte låta oss komma närmare än såhär.

Birgitta smög iväg över bergstopparna och fick se flera flockar interagera, bland annat en flock med två vita hästar. Vi var alla väldigt avundsjuka på henne när hon kom tillbaka och berättade vad hon sett. Det var definitivt hennes dag!

Det som slog mig var att de såg så fina ut! Det är mot slutet av vintern i USA, det här är så magert som det kan bli för mustangerna. Men ändå var de i gott hull, bra med muskler, fina i pälsen och rör sig med en grace och spänst du inte ser hos våra tama, välomhändertagna hästar. Fantastiskt! Men om de vilda hästarna mår såhär bra när de har det som svårast, vad gör vi då för fel med våra tama hästar? 

Vi fortsatte vår resa genom öknen och fick se många fler flockar, men aldrig på närmare håll än de här första.

Däremot fick vi se bra många kor. BLM har nämligen avtal med ranchägare som får släppa sina kor på bete på statlig mark. Det sägs att hästarna överbetar marken och det är tydligen därför som de fångas in och adopteras bort, för att hålla nere antalet. Men om betestrycket nu är så hårt, varför släpper man då så många kor att beta markerna?

Montana

I Montana fick vi veta att det var enklare att få komma nära de vilda hästarna, de var mer vana vid människor där, bland annat. Dessutom har de ett klimat som mer liknar vårat. Allt är visserligen relativt, jag såg för många söta, små kaktusar på bergsidorna för att jag skulle känna mig som hemma.

Det var i detta område som filmen om Cloud gjordes, och det är även i detta område det är som allra enklast att hitta dem eftersom de som ansvarar för djuren har full koll på vilka områden man mest troligt hittar vildhästarna för tillfället.

Men vi höll ändå på halva dagen med att köra upp och ner för berg längs små, trånga och knöliga skogsvägar.

Visserligen fick vi se bra mycket vackert på vägen!

Det som tillslut gjorde att vi fick se några alls var för att vi lyckades träffa på en människa längs en av vägarna, hon som filmade dokumentärerna om Cloud! Hon kunde peka ut några ställen där hästarna befann sig just då. Bland annat fick vi se denna flock som egentligen bestod av fem eller sex hästar, men de befann sig på andra sidan en dal och var av den skygga typen. Jag hade bara tur som lyckades fånga dem med kameran eftersom jag bara har 3ggr zoom. Jag kunde se desto bättre med min kusins jägarkikare med 17ggr zoom.

Sedan for vi nedför berget igen och ut på en större väg som gick igenom låglandet av "hästområdet", och det var där vi fick den stora lyckan. Här en riktigt stor flock alternativt två flockar som kommer bra överens. Närmare än såhär kom vi inte, men det var rätt bra ändå!

Hovspår, här ser man hur gruset fyller upp hela konkaviteten i hoven så att hela hoven bär vikt.

Hovspår i riktigt fin sand. Man kan tydligt se den fina formen och utan ett märke i hovväggskanterna. Det är mina fotspår, jag hann precis lägga märke till hovspåren så att jag inte trampade i dem.

Sedan, vilken lycka! Ett äldre par eller två ungkarlshingstar som lät oss komma riktigt nära. Den svarta är definitivt hingst men vi var lite mer osäkra på den blacka.

Notera musklerna! (och magen...) Men vad äter han egentligen? Det enda som tycks växa här är låga buskar och örter.

Det klapprade när han gick över stenarna, och visst bjöd han på en hovbild även om den var bra suddig.

Fortsättning